Alla inlägg av Helena

En samling obekräftat skvaller

Efter att ha tagit del av en studie från Linköpings universitet (LiU) med titeln ”Går det att lita på Brå” blev jag uppriktigt förvånad över att den direkt och okritiskt togs emot och refererades till av en del professionella aktörer som förväntas ha åtminstone en grundläggande kompetens att avgöra vilka slutsatser som går att dra av studien i fråga.

IMG_4636

Då jag bara hade skummat LiU:s studie (hädanefter kallad L-studien) ville jag inte kommentera denna närmare utan att göra en ordentlig genomgång. En del av resultatet från den genomgången redogörs för nedan. Av en del anses jag som part i målet genom att jag ingår i det kollektiv som går under titeln kriminologer. Mina kopplingar till Brottsförebyggande rådet (Brå) är dock inte andra än att jag är sambo med en professor i kriminologi som tidigare arbetat på Brå som forskare och utredningschef. Han avslutade dock sin anställning på Brå för snart 27 år sedan, år 1993, när han tillträdde som professor i Kriminologi vid Stockholms universitet. Han är numera en av sex medlemmar i Brås vetenskapliga råd. Ett råd som normalt sammanträder en gång per år och som är ett rådgivande organ utan något som helst ansvar för myndigheten.

Jag kommer nedan att beröra följande teman som poängteras i L‑studien:

  • Kritik mot myndighetsstyrning
  • Brå:s roll inom polisforskning
  • Ideologisk övertygelse och påverkan från Kriminologiska institutionen och socialdemokratiska partiet

Inledningsvis ska jag dock diskutera metod och redovisningen av data i L-studien.

Metod och redovisning av data

Den formulerade forskningsfrågan i L-studien är: ”Innebär närheten till regering, justitiedepartement och Polismyndigheten att olika former av påverkan och styrningar kan få en negativ inverkan på tillförlitligheten i yttranden och rapporter från Brå?” Redan själva forskningsfrågan antyder att man är ute efter att undersöka åsikter snarare än kvaliteten hos de rapporter som produceras hos Brå.

En viktig kommentar här är att L-studien inte i något avseende undersöker eller kritiserar den officiella kriminalstatistik som Brå ansvarar för sedan 1994. 

Forskningsansatsen måste beskrivas som vinklad. Forskningsfrågan är ledande och man har aktivt sökt efter utsagor som bekräftar denna.

Det empiriska materialet ser ut enligt följande:

Intervjuer med sammanlagt 37 personer varav 31 refereras till i rapporten. 35 telefonintervjuer och två personliga möten. Ostrukturerade intervjuer som enligt författarna varade mellan 10 minuter och tre timmar.

Det tidsperiod som dessa 31 personer bidrar med erfarenheter från är minst från 1988 och framåt, dvs tre decennier.

Det framgår inte vilken tidsperiod under dessa tre decennier som 22 av de intervjuade har erfarenheter från.

F.n. är ca 150 personer anställda på Brå. 12 av dessa har enligt rapporten intervjuats men endast åtta av dessa förekommer i det redovisade materialet vara fem citeras. Det framgår inte vid vilka enheter dessa åtta arbetar. Även 11 före detta anställda vid Brå har intervjuats. Det framgår inte heller vid vilka enheter dessa har arbetat. Tidsperioden som dessa arbetat vid Brå anges som ”under olika perioder”.

Typ av informant (antal) Citeras (antal ggr) Hänvisning utan citat Ingen hänvisning
F.d. anställd på Brå (11) intervjuade mellan maj 2017 – oktober 2019 8 (1-5) 3 -
Anställd (12) intervjuade februari – oktober 2019 5 (1-8) 3 4
F.d. GD (2) intervjuade augusti – september 2019 2 (4-6) - -
F.d. RPC (6) 5 (1-4) - 1
F.d. Ju.min (3) 2 (1-2) - 1
Rådsmedlem (3) intervjuade oktober – november 2019 3 (1-2) - -

 

Den tidsperiod som L-studien omfattar innebär att ett stort antal anställda har kommit och gått. Det är omöjligt att avgöra i vilken mån informanternas uppfattningar i olika frågor representerar en allmän uppfattning hos anställda och f.d. anställda hos Brå eller om de utgör ett skevt urval.

I L-studien intervjuas även två f.d. generaldirektör för Brå.  Brå har letts av nio generaldirektörer fram till dags dato.

Sex f.d. rikspolischefer intervjuas, varav fem refereras till i rapporten. Det framgår inte heller under vilka tidsperioder dessa verkat, dock innebär antalet att dessa minst verkat från 1988 och framåt.

Tre f.d. justitieministrar intervjuas.  Det framgår inte under vilken tidsperiod dessa verkat. Sverige har haft 15 olika justitieministrar före den nuvarande sedan Brå inrättades 1974. Åtta av dessa är fortfarande i livet.

Tre personer ur Insynsrådet och Vetenskapliga rådet intervjuas (av 15 totalt)

Utöver ovanstående intervjuades i oktober 2019 en person som uttalat sig om en Brå-rapport på sociala medier samt en person som hade ingått i en referensgrupp till en Brå-rapport som blev föremål för en djupare analys under denna studie. Den sistnämnde har enligt uppgift i L-studien även granskat andra Brå-rapporter.

Rapportförfattarna har även använt material angående sex sökande i samband med en rekryteringsprocess 2016 (fyra av dessa förekommer i L-studien varav den som får störst utrymme är en av rapportförfattarna själv).

Rapportförfattarna har också sökt via internet med hjälp av Googles sökmotor för att identifiera huruvida 62 anställda och tidigare anställda forskare vid Brå (enlig lista från Brå över forskare anställda under ”senare år”) officiellt yttrat sig om polisen. Utsagorna sorterades i fyra kategorier: ”kritik mot polisen”, ”nedtoning av problem eller kritik som riktats mot polisen”, ”positiva budskap som kan bidra till att stärka polisens varumärke” och ”övrigt”.

I L-studien hänvisas upprepade gånger även till en sökning på internet som gjordes i samband med en tidigare publicerad artikel (Holgersson och Wieslander, 2019) av två av författarna till L-studien. Vid kontroll av denna tidigare publicerade artikel kunde jag dock inte finna några uppgifter i denna om huruvida forskare vid Brå uttalat sig om polisen inte. Referensen tycks alltså inte gälla till den publicerade artikeln i sig utan till material som inte redovisats eller publicerats.

Rapportförfattarna har slutligen begärt och fått ut:

  • CV:n för 20 olika forskare som har anställts vid Brå under senare år
  • Uppgifter om vilka forskare/organisationer som fått ekonomiskt stöd av Brå under de senaste fem åren (2013-2017).
  • Mötesprotokoll från insynrådet under tre år (2017–2019).
  • E-brevtrafik för vissa befattningshavare vid Brå och två andra offentliga organisationer för att undersöka eventuella reaktioner på den datainsamling som genomfördes i samband med denna studie.

Vad som framkommer av det skriftliga materialet som begärts ut enligt ovan är inte helt klart. På ett antal ställen i L-studien finns hänvisningar till ospecifierad ”data” vilket möjligen hänvisar till detta material. Det redogörs dock inte för hur analysen av dessa data har gått till. Det bör påpekas, att begära ut E-brevtrafik för personer som avböjt att medverka i en studie är ur forskningsetisk synvinkel synnerligen tveksamt.

Det kan konstateras att det empiriska materialet är skakigt. Det är omöjligt att avgöra om de intervjuade informanternas synpunkter på Brås verksamhet är representativa för de grupper de representerar, inte minst beroende på att det inte går att utröna huruvida de olika utsagorna gäller 2019 eller 1989 eller vilken tidsperiod däremellan.

I resultatdelen (kapitel 4) systematiseras den insamlade empirin efter teman genom angivande av citat eller samlade omdömen från flera informanter angående ett förhållande. Man tar även upp fem rapporter som anses utgöra exempel på att Brå:s rapporter brister i tillförlitlighet. Dock avslöjas bara NTU-rapporterna med titel och årtal. Efter lite efterforskning kan dock konstaterats att dessa fem exempel härrör från en tidsperiod av närmare två decennier. Dvs det innebär att dessa utgör en mycket liten andel av de hundratals rapporter som publicerats av Brå under denna period.

En av de fem rapporterna som kritiseras förefaller vara en sammanställning av polisforskning från 2018. Av särskilt intresse är att i denna redogörs för sammanlagt 179 studier om svensk polis publicerade under åren 2010 – 2017. 24 av dessa studier har enligt sammanställningen genomförts av Brå. I L-studien kritiseras denna sammanställning för att ha uteslutit ett antal studier som inte genomförts av Brå vilket då borde innebära att Brås andel av publicerad polisforskning är ännu mindre än vad som framgår. Ändå påpekas upprepade gånger i L-studien att ett grundläggande problem är Brås helt dominerande roll när det gäller polisforskning.

I kapitel 5 binder rapportförfattarna ihop och tolkar utsagor från informanterna i L-studien med slutsatser från annan forskning. Detta sätt att binda ihop citaten från informanterna med valda slutsatser i annan forskning är snarare ledande än analyserande. Metoden medför att slutsatser från tidigare forskning förstärker informanterna utsagor som en bekräftelse på den ledande frågeställning som L-studien bygger på.

Slutligen är det oklart om L-studien har granskats vetenskapligt och i så fall på vilket sätt.

Kritik mot myndighetsstyrning

Brå är en myndighet underställd Sveriges regering. På hemsidan kan man läsa att ”Brå arbetar på uppdrag av Sveriges regering och ofta i samverkan med andra myndigheter och organisationer.” Enligt instruktionen ska Brå ”löpande bistå regeringen i kriminalpolitiska frågor.”

För den som är intresserad av Brås uppdrag och verksamhet har man på hemsidan länkat till årsredovisning och verksamhetsplan. I årsredovisningen från 2018 framgår att ”Brå är en myndighet under Justitiedepartementet och ett kunskapscentrum för rättsväsendet.” Brås huvudsakliga uppdrag är utredning och s k uppdragsforskning åt regeringen och andra myndigheter.

På sidan 17 kan man läsa: ”I forskningsverksamheten är en vanlig utgångspunkt ett kunskapsprojekt som Brå avslutat och redovisat, exempelvis något av de många regeringsuppdragen. Det är då vanligt att Brå studerat en myndighets verksamhet och lämnat för­slag om hur den kan utvecklas, för att sedan förmedla resultaten genom möten, seminarier och utbildningsliknande insatser för målgruppen. Det är också vanligt att myndigheten efter förfrågan sammanställer och överför kunskap till målgruppen genom föredrag eller medverkan i expertgrupper eller liknande. I sin mest långtgående form kan stödet innebära att Brå initierar och bidrar till ett nytt arbetssätt, som simultant följs upp och senare avrapporteras.”

Vidare på sidan 30: ”Den övervägande delen av Brås produktion sker på uppdrag av regeringen eller efter förfrågan från andra myndigheter, medan en mindre andel initieras av Brå. En viktig uppgift för Brå är att bistå andra myndigheter och aktörer genom att leverera, tolka och för­klara forskningsresultat och statistik. En stor del av Brås stöd till rättsväsendet bygger på den kunskap som tas fram i forskningsverksamheten och förmedlas via bland annat projektgrupper, seminarier och föreläsningar.”

Sidan 32: ”Brås huvudsakliga målgrupper är regeringen, rättsväsendets myndigheter samt brottsförebyggande aktörer inom det kriminalpolitiska området. För att nå ut till dessa målgrupper har Brå valt att fokusera på kunskapens användbarhet och på målgruppernas behov samt på att kunskapen ska förmedlas på ett an­vändarvänligt sätt för att nå fram effektivt. Detta förhållningssätt genomsyrar verksamheten. ”

Sidan 34: ”Sammanfattningsvis kan det konstateras att en stor del av forskningsverksamheten bedrivs på direkt uppdrag av regeringen. Den resterande delen av verk­samheten består av projekt som belyser angelägna utmaningar eller utveck­lingsområden hos centrala målgrupper, som Brå identifierat på egen hand och tillsammans med berörda myndigheter. ”

Det framgår tydligt att Brås uppdrag inte är oberoende forskning eller kritisk utvärdering av t ex polisen utan är en myndighet som ska ge efterfrågat underlag till regeringen och ge myndigheter stöd för att bedriva och utveckla verksamheten. Den formulerade problemställningen i L-studien, huruvida närheten till regering och justitiedepartement utgör ett problem i form av politisk styrning av verksamheten blir konstig i sammanhanget.

Att man som forskare på Brå upplever sig som mer styrd jämfört med att bedriva forskning på ett universitet eller fristående forskningsinstitut och samtidigt ser det som en ”icke-fråga” är därför närmast en självklarhet. Rapportförfattarnas analys av detta som att ”politisk styrning normaliserats” och utgör en ”blindhetens kultur” kan inte annat än tillskrivas att rapportförfattarna inte har tillräckliga kunskaper om undersökningsobjektet. Man redovisar även citat av typen att ”ekonomiska styrmedel” får ett starkt genomslag vilket medför att Brå arbete inriktas på ”vilken fråga som för tillfället var politiskt intressant snarare än vad som var intressant att studera ur andra aspekter.” Möjligen inte heller särskilt upphetsande avseende en politiskt styrd myndighet.

En av de nuvarande anställda informanterna är tydligt mycket missnöjd med sin arbetsgivare och beskriver Brå som en ”sekt”. Flertalet av de tidigare anställda informanterna som citeras ansåg i varierande grad att den politiska styrningen av Brå hade utgjort ett problem.

Brå:s roll inom polisforskning

Den andra delen av den övergripande frågeställningen handlar om Brås relation till Polisen. En stor del av rapporten ägnas åt att problematisera vad rapportförfattarna anser är ett för nära samarbete med och okritiskt förhållningssätt till Polisen. Förväntningarna från rapportförfattarna att anställda på Brå skulle se det som sin uppgift att kritisera t ex polisen i media, ett ämne som berörs på ett flertal ställen i L-studien, är också märklig med beaktande av vad som är Brås manifesta uppdrag enligt verksamhetsplanen.

Att Brås uppgift inte främst är kritisk granskning utgör inte nödvändigtvis ett problem av den orsak som framställs i rapporten; rapportförfattarna påstår att Brå är helt dominerande när det gäller svensk polisforskning. Som framgått ovan står Brå för endast drygt en tiondel av den samlade forskningen om svensk polis under senare år.

Ideologisk övertygelse och påverkan från Kriminologiska institutionen och socialdemokratiska partiet

I L-studien kan man läsa att

”Vissa nyckelpersoners ideologiska uppfattningar kan medföra bias, där Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet har och har haft en stor inverkan på förhållningssätt och syn på forskning vid Brottsförebyggande rådet.”

”Flera som intervjuats har pekat på den starka kopplingen som hela tiden funnits mellan den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och Brå”.  Dessa utgörs av två f.d. anställda, en f.d. generaldirektör och en f.d. rikspolischef.

Rapportförfattarna skriver:  ”Vi har kunnat konstatera att nyckelpersoner som namngivits har haft en sådan anknytning. Dessutom styrks denna relation av en genomgång av vilka personer som sitter i det vetenskapliga rådet, vilka som har genomfört granskningar av vetenskapliga rapporter samt vilka som rekryteras till att arbeta vid Brå.” På ett annat ställe i rapporten skriver man ”Fyra av sex ledamöter i det vetenskapliga rådet (Brå, 2019c) är professorer/gästprofessorer på kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet eller/och har arbetat vid Brå. Med tanke på kritik som riktas mot att Brå har en stark knytning till kriminologiska institutionen samt till det socialdemokratiska partiet [min kursiv], väcker nuvarande bemanning av råden frågor.” Detta är en märklig formulering.  Som framgår nedan har endast två av ledamöterna i det Vetenskapliga rådet någon form av koppling till Kriminologiska institutionen. Menar rapportförfattarna att två ledamöter med koppling till Brå  är kopplade till det socialdemokratiska partiet? Det finns ingenting i L-studien som tyder på detta.

För att konkretisera, den enda koppling till det socialdemokratiska partiet som nämns i L-studien är att en av de nio ledamöterna i Insynsrådet är riksdagsledamot för Socialdemokraterna. En av de övriga ledamöterna var tom 2018 riksdagsledamot för Moderaterna utan att detta uppmärksammas. Om de övriga ledamöterna är aktiva i något politiskt parti är inte såvitt jag vet känt.

En professor emeritus vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet (SU) är en av sex ledamöter i det Vetenskapliga rådet. Även en person som arbetat som gästforskare vid samma institution sitter i detta råd. Det vill säga att endast två av de sex ledamöterna har viss koppling till Kriminologiska institutionen.

Kriminologiska institutionen vid SU var den första i Sverige, grundades 1987 och är fortfarande den största. Länge var detta det enda lärosäte i Sverige med forskautbildning i kriminologi. Sedan 2012 har även Malmö högskola forskarutbildning i kriminologi. Ytterligare en handfull lärosäten erbjuder numera kandidatutbildning och i något fall masterexamen i kriminologi.

I dagsläget är nio professorer i kriminologi knutna till institutionen vid SU. Brås verksamhetsområde är främst det kriminologiska. Att det framställs som en konspiration att professorer från landets äldsta och största Kriminologiska institution, som dessutom är belägen i samma stad som Brå, sitter i det vetenskapliga rådet eller anlitas som granskare inom sina respektive sakområden av Brås rapporter är väl långsökt. Att några av de tusentals studenter som under årens lopp tagit en examen i kriminologi vid SU söker och får anställning hos en av de arbetsgivare i ämnet som ligger belägen i hemstaden är minst sagt logiskt. Menar rapportförfattarna att det är eftersträvansvärt att landets största universitet med landets största kriminologiska institution utestängs?

En möjligen mer fruktbar utgångspunkt än lösa konspirationer hade varit att kontrollera om granskarna har lämplig expertis för de uppdrag de utfört.

Som ytterligare underlag för en konspiration av kriminologer från SU anförs två artiklar, som vare sig vetenskapligt eller i sak tillför något, i tidskriften Kvartal av professor emeritus i industriell organisation Christian Berggren. Rapportförfattarna skriver ”Berggren förespråkar en uppgörelse med den Stockholmsbaserade kriminalpolitiska ideologi som fått ett stort genomslag i Sverige och ’som länge skymt sikten, både för vad som hänt i Sverige och vad som kan och bör göras’.” Frågan som måste ställas är vad Berggrens inlägg överhuvudtaget har att göra i L-rapporten? Såvitt känt har Berggren ingen anknytning till kriminologi eller kriminologisk forskning Den enda slutsatsen som ligger till hands är att rapportförfattarna anser att allt som stödjer deras teser kan plockas in i underlaget för studien. Anmärkningsvärt är även att rapportförfattarna underlåter att informera om de repliker på Berggrens artiklar som också publicerats i Kvartal.

Vidare skriver rapportförfattarna: ”Vi har inte för avsikt att ta ställning i denna fråga, men det som framkommit vid datainsamlingen är att vänskapsband och en likartad ideologisk uppfattning ger intryck av att kunna påverka innehåll i rapporter och olika utsagor [min kursiv]Ur den aspekten är de starka banden mellan Brå och den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet intressant att beakta med tanke på studiens forskningsfråga”.

Den kursiverade slutsatsen ovan bygger alltså på att fyra informanter muntligen ”har pekat på den starka kopplingen som hela tiden funnits mellan den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och Brå”.

Rapportförfattarna fortsätter ”Analys av empirin ger också vid handen att det kan vara svårt att veta om det är politiker som påverkat eller om det är generaldirektörens eller andra nyckelpersoners egna övertygelser som legat i linje med departementets och regeringens önskan som gjort att de lagt sig i rapporter eller yttranden”

Det underlag till den senare skrivningen som presenteras är att en av informanterna ”nämnde att en generaldirektör tenderade att främja personer med likartade värderingar som hen och handplockade sådana personer till nyckelpositioner vid Brå. Generaldirektören umgicks bland annat privat med en nyckelperson som hen hade rekryterat och vars ideologiska värderingar hen delade.” Vad betyder det ens att två personer delar ideologiska värderingar? Är det ovanligt med flera humanister, liberaler, konservativa eller socialister på samma arbetsplats? Är det en konspiration att dela värderingar med en arbetskamrat eller att umgås med en arbetskamrat med liknande värderingar? Finns det någon annan empiri än löst skvaller från någon som förmodligen inte delar denna s.k. nyckelpersons ideologi?

Resonemanget om en ideologisk konspiration berör även den vetenskapliga granskningen av Brås rapporter. Det är enligt rapportförfattarna nämligen så att ”en disputerad forskare har granskat en rapport behöver inte betyda att denna person är lämpad. Personen kan ha en anknytning till Brå, ha samma ideologiska övertygelse eller en kunskapsprofil som innebär att vissa förhållanden inte problematiseras.”

Avslutning

Efter att ha gått igenom och systematiserat materialet i rapporten kan jag konstatera följande:

Metoden som valts för att bedöma tillförlitligheten av innehållet i Brås rapporter ger inte underlag för de slutsatser som dras i L-rapporten. Lösryckta citat av skvallerkaraktär från ett fåtal informanter som uttalat sig om påstådda förhållanden spridda över minst tre decennier är inte ett seriöst underlag för några slutsatser. Ingen systematisk granskning har gjorts inom ramen för L-studien av rapporter publicerade av Brå för att påvisa att dessa håller låg kvalitet. Risken för bias är inte underbyggd utan bygger på upprepade citat vars innebörd färgas genom en analys som går ut på att blanda in dessa citat i resonemang med slutsatser från annan forskning.

En ansenlig del av det redovisade materialet utgör en kritik riktad mot Polisen snarare än Brå. Slutsatsen att Brå är mån om ett gott samarbete med Polisen är knappast kontroversiell med hänsyn till att en sådan relation stipuleras i Brås uppdrag enligt bl a verksamhetsplanen. Även att medverka till Polisens legitimitetsskapande arbete torde ingå i Brås manifesta uppdrag. När det gäller förändringsbehov inom Polisen så har diskussionen om att ändra Polisens organisation i princip ständigt varit på tapeten och många statliga utredningar har genomförts under årens lopp. Nyligen genomgick Polisen svensk myndighetshistorias största omorganisation. Att Brås verksamhet skulle ha förhindrat en sådan utveckling ter sig inte särskilt sannolik.

Ett antal slutsatser verkar inte ha annan grund än vad som tycks vara rapportförfattarnas egen hållning. Resonemanget kring anställningsprocesser och att Brå endast anställer ”’unga tjejer’ som är lättstyrda” verkar till stor del bygga på en av rapportförfattarnas egna erfarenheter av att inte erhålla en sökt anställning på Brå samt några citat från informanter som inte underbyggs av det skriftliga material som begärts ut. Nio av 20 granskade nyanställningar hade lägst masterexamen och de övriga kandidatexamen eller motsvarande.

En slutsats som uppmärksammats i viss media är den att Brås forskning står under något slags ideologiskt inflytande från Kriminologiska institutionen vid SU samt från socialdemokratiska partiet. Överhuvudtaget inget underlag presenteras som skulle tyda på att det finns ett särskilt inflytande från Socialdemokraterna. När det gäller det ”ideologiska” inflytandet från Kriminologiska institutionen så är det oklart vad detta skulle bestå av. I rapporten hänvisas till viss inställning till effekten av straff. Hur denna påverkan skulle ha manifesterats i Brås forskning framgår dock inte. Vid en intervju med en av rapportförfattarna i radions Studio Ett (20 december 2019) angav denne som exempel på ideologisk hållning att stämplingsteorin skulle ha en särskilt stark ställning hos vissa nyckelpersoner. Även denna teori var inblandad i debatten om s.k. ”Stockholmskriminologer” i Kvartal. En forskare som citeras i L-studien, professor emeritus Johannes Knutsson, hävdar i ett inlägg i Kvartal och på gamla meriter att stämplingsteorin är vederlagd. Stämplingsteorin har dock genom betydligt nyare studier än Knutssons egen på 1970-talet erhållit ett omfattande vetenskapligt stöd i internationell kriminologisk forskning (för en sammanställning, se Farrington 2015. Se även Motz. m fl 2019) Att påstå att en teori med brett empiriskt stöd är en ideologi är inte seriöst. Men framförallt så är det oklart på vilket sätt denna teori skulle ha påverkat forskningen på Brå. Mig veterligen är inte denna teori vanligt förekommande i Brås rapporter.

Det finns ett antal frågor som berörs ovan som är viktiga att diskutera, t ex fördelningen av forskningsmedel mellan myndigheter respektive forskningsråd, en samlad polisforskning knuten till polisutbildningen, metoder och redovisning av NTU etc. Den här diskuterade rapporten ger dock föga underlag till sådana diskussioner.

Har överfallsvåldtäkterna ökat i Uppsala?

Jag läser en krönika i Expressen  av Kajsa Dovstad. Hon skriver att ”Det Uppsala jag lämnar är inte det Uppsala jag flyttade till. I dag är risken för att bli utsatt för sexualbrott ständigt närvarande”. Dovstad skriver om sin rädsla när hon promenerar hem från tågstationen i kontrast till den trygghet hon upplevde i Uppsala som ny student för nio år sedan. Dovstad beskriver att hon numera undviker ögonkontakt med främmande när hon vandrar hem på kvällen och hur hon kramar överfallslarmet i den ena fickan och försvarssprayen i den andra. Dovstad vill att kommunen anställer fler ordningsvakter.

Jag skrev i juni en artikel om utvecklingen av våldtäkter. Utvecklingen som Dovstad upplever i Uppsala motsvarar inte utvecklingen på nationell nivå. Av Brottsförebyggande rådets (BRÅ) analys framgår att antalet polisanmälda våldtäkter generellt har ökat under perioden. Detta samtidigt som våldtäkter som begås utomhus har minskat och att antalet anmälningar där gärningsmannen är okänd, inklusive överfallsvåldtäkterna, inte har ökat.

Dovstad beskriver den generella utvecklingen av antalet anmälda våldtäkter i Uppsala. Eftersom hennes rädsla främst verkar vara knuten till att bli överfallen när hon promenerar genom stan på kvällen så blev jag nyfiken på utvecklingen i Uppsala när det gäller våldtäkter utomhus. För landet i stort gäller nämligen fortfarande att de flesta anmälda våldtäkter handlar om brott begångna i en privatbostad där gärningsman och offer är vänner eller bekanta och, inte minst viktigt i sammanhanget, ökningen av antalet anmälningar gäller framförallt denna kategori. För att undersöka detta gick jag in i databasen för anmälda brott som man kommer åt på BRÅ:s hemsida.

(Nedan kommer jag att beskriva hur man kan använda sig av denna för att undersöka t ex utvecklingen på sin egen ort.)

Jag undersökte utvecklingen av samtliga anmälningar av våldtäkt och försök till våldtäkt utomhus i Uppsala ( kategoriseringen varierar under olika perioder;  barn och person samt flicka -pojke och man – kvinna) i samtliga kategorier under den period som Dovstad skriver om.

Uppsalas befolkning har ökat med 27 procent under perioden.  Det översta diagrammet visar utvecklingen av polisanmälda brott/100 000 invånare.  Året då Dovstad flyttade till Uppsala är markerat med avvikande mönster.

 

Skärmavbild 2019-08-17 kl. 13.51.30 (Källa: Brottsförebyggande rådet)

Som framgår av diagrammet har antalet polisanmälda våldtäkter utomhus inklusive försök/ 100 000 invånare inte ökat under den period som Dovstad har bott i Uppsala.

Nedan har jag även klippt in ett diagram med totala antalet polisanmälda våldtäkter inklusive försök utomhus under samma period.

Skärmavbild 2019-08-18 kl. 03.09.54

(Källa: Brottsförebyggande rådet)

Det verkar alltså som om behovet av pepparspray i fickan inte har förändrats under de nio år Dovstad har bott i Uppsala. Det är intressant att hon kände sig helt trygg för nio år sedan men i dag upplever att  risken att bli utsatt för en  överfallsvåldtäkt  är överhängande.  Överfallsvåldtäkter är ett ovanligt brott som ofta får medial uppmärksamhet när de inträffar. Eftersom det handlar om små tal så  innebär  slumpvariationen att det ibland inträffar och rapporteras om flera händelser under en kort period. I samtida debattklimat inte sällan med kraftiga överdrifter och ibland rena lögner som sprids genom kanaler vars huvudtema är att förmedla uppgifter som tyder på det svenska samhällets förfall.

Om man tittar på de polisanmälda brotten så stämmer utvecklingen i Uppsala väl överens med den för landet som helhet, dvs överfall utomhus av okända gärningsmän ser inte ut att ha blivit vanligare. Varje överfall är ett för mycket och det behövs kanske fler ordningsvakter i Uppsala. Men det är åtminstone svårt att i kriminalstatistiken se att risken för att bli utsatt för en överfallsvåldtäkt har blivit större.

Liten lathund för dig som själv är intresserad av att undersöka utvecklingen av anmälda brott på din egen ort:

Nedan beskriver jag med ett exempel hur du själv kan undersöka utvecklingen av anmälda brott i t ex din egen ort. Men först några ord om kriminalstatistiken gällande våldtäkter.

  • Utvecklingen av anmälda våldtäkter i kriminalstatistiken påverkas av ett antal lagändringar som gjorts över tid och som inneburit en successiv utvidgning av handlingar som kategoriseras som våldtäkt.
  • Anmälningsbenägenheten avseende sexualbrott påverkas av uppmärksamhet kring denna brottslighet som skapas genom bl a kampanjer. T ex verkar både #fatta (2013) och #tafsainte (2016) -kampanjerna ha orsakat tydliga peakar i benägenheten att anmäla utsatthet för sexuella ofredanden. #metoo kan på motsvarande sätt ha påverkat benägenheten att polisanmäla våldtäkter.
  • Även om anmälningsbenägenheten förhoppningsvis ökar över tid med en ökad medvetenhet så anmäls fortfarande inte de flesta våldtäkter. Desto närmare relation mellan offer och gärningsman, desto mindre är sannolikheten att en polisanmälan ska ske. Motsatt gäller också att övergrepp av okänd vanligen leder till en polisanmälan. Det går därmed att anta att samtidigt som bara en mindre del av samtliga våldtäkter anmäls så speglar anmälda överfallsvåldtäkter ganska bra det faktiska antalet.
  • När man använder statistik som bygger på anmälda brott måste man vara medveten om hur statistiken är uppbyggd och vilka eventuella felkällor som kan påverka denna. I Sverige kodas varje brottshändelse som ett separat brott. Om t ex någon anmäler sin sambo för 300 våldtäkter under 10 års tid kommer dessa 300 fall att påverka statistiken under det år som anmälan görs.
  • En del polisanmälda brott visar sig senare inte utgöra brott. När man undersöker relativt ovanliga brottstyper som överfallsvåldtäkter, särskilt inom ett mindre geografiskt område, kan felaktiga anmälningar och falska anmälningar påverka utfallet.

Gå nu in på Brottsförebyggande rådets sida där du kan söka i databasen över anmälda brott.

För att kunna analysera om kriminalstatistiken ger stöd för påståendet att risken för att bli överfallen och våldtagen när man rör sig utomhus i Uppsala har ökat över tid behöver du uppgifter om anmälda brott som skett utomhus. Dessa redovisas separat i kriminalstatistiken. I BRÅ:s databas redovisas anmälda brott sorterade efter brottskoder som motsvarar lagrum i Brottsbalken.

1. När du ska studera utvecklingen nedbrutet på olika typer av brott i specifika områden klickar du på Gör din egen tabell och skrollar därefter ned till och klickar på  Sök utifrån brottskod.

2. Jag använde länken Årsvis – Kommun och storstädernas stadsdelar 1996 – där man finner anmälda brott från 1996 fram till senaste helår.

3. Först ska du välja brottstyp. Sexualbrotten finner man i kapitel 6 i Brottsbalken och välj därför grupp 5-7 i Steg 1 – välj grupp .

4. I Steg 2 väljer du de brottskoder som omfattar den brottslighet du är intresserad av att undersöka. Du markerar de brottskoder du är intresserad av och klickar  på Lägg till mina val. Dina val märks med en asterix.

Observera att om du t ex vill undersöka våldtäkter inklusive försök så måste du noga gå igenom listan så att du verkligen får med samtliga brottskoder som du är intresserad av. Vissa lagrum har försvunnit medan andra tillkommit under perioden. Utöver brott som skett inomhus respektive utomhus sorterar brottskoderna även våldtäkter efter fullbordade brott respektive försöksbrott, kön och åldersgrupper. Även kategoriindelningen har förändrats över tid.

5. I Steg 3 bör du klicka i Antal brott per 100 000 invånare för att resultatet ska ta hänsyn till befolkningsförändringar.

6. Nu trycker du på Fortsätt i nedre högra hörnet och det är dags att välja område.

7. I Steg 4 väljer du område. Markera det eller de områden du är intresserad av och klicka åter på Lägg till mina val. Asterixer visar vilka val du har gjort.

8. Tryck åter på Fortsätt i nedre högra hörnet och du kommer vidare till att välja tidsperiod.

9. Markera de år som utgör det tidsintervall du vill undersöka. Klicka på Lägg till mina val.

10. Tryck på Fortsätt. Nu visas en vy med en sammanställning av dina val. Tryck på Visa resultat. Observera att små tal ger större avrundningsfel av redovisningen av antal brott/100 000 invånare. I min beräkning ovan av antalet våldtäkter och våldtäktsförsök utomhus i Uppsala räknade jag i stället ihop det totala antalet anmälda våldtäkter inklusive försök i de olika kategorierna respektive år och delade dessa med antal invånare i Uppsala respektive år. Variationen under perioden jämnades därmed ut något.

Lycka till!

Liten lathund för dig som är intresserad av att undersöka utvecklingen av våld genom vårddata

Vårddata, närmare bestämt antal personer som söker vård på grund av att de blivit utsatta för våld av någon annan person, är en av de källor som används för att undersöka utvecklingen av våldsbrottsligheten över tid.

Socialstyrelsens vårddata omfattar fr o m 2008 både sluten och specialiserad öppenvård. Alla kan själva gå in i databasen och söka data, göra tabeller och grafer. Mer om detta nedan, men först några noter om vårddata:

1. Socialstyrelsens vårddata omfattar sluten vård och specialiserad öppenvård och från och med 2015 registreras samtliga akutbesök i databasen.

Besök i primärvården, dvs den del av vården som man vänder sig till vid icke akuta behov såsom vårdcentraler, hälsocentraler och husläkarmottagningar registreras inte. Fysiska skador som en följd av våldsbrott torde dock vanligen vara av akut karaktär.

2. Man kan framöver jämföra utvecklingen av registrerade som söker vård på grund av övergrepp av annan person med utvecklingen av de som i Nationella trygghetsundersökningen anger att de sökt vård på grund av misshandel. Frågan infördes i enkäten 2016. Mellan 2016 och 2017 har denna andel inte förändrats (0,7 procent) https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e22d3/1548248345315/2019_1_Nationella_trygghetsundersokningen_2018.pdf

3. När du går in i databasen ser du en röd text med info om att inrapporteringsgraden och kvalitén på specialiserad öppenvård har förbättrats under åren. Om du klickar på (i) så kommer följande information fram:

En generellt ökad inrapportering av specialiserad öppenvård och en utveckling där färre besök saknar huvuddiagnos kan påverka statistiken. I statistikdatabasen över diagnoser i specialiserad öppenvård är det möjligt att ta fram utvecklingen av samtliga besök och besök som saknar huvuddiagnos fördelat på bland annat län.

Att inrapporteringen förbättrats är positivt men det bör tas i beaktande när man tolkar utvecklingen. Förändringar kan bero på ökad inrapportering, inte på att fler faktiskt söker vård.

Detta betyder kortfattat att den minskning av inrapporterade fall som kan skönjas snarare är underskattad än överskattad.

Sök själv i Socialstyrelsens databas:

Gå nu gärna själv in på https://sdb.socialstyrelsen.se/if_ska/val.aspx

Du måste klicka i ett antal val. Om du t ex vill ta reda på den totala utvecklingen av inrapporterade i sluten och specialiserad öppenvård på grund av övergrepp av annan över tid klickar du i följande:

Vårdform: Sluten och/eller specialiserad öppenvård (2008-2017)

Välj yttre orsaker: X85-Y09 Övergrepp av annan person

RegionerRiket

ÅlderVälj alla

KönBåda könen

Mått sluten och/eller specialiserad öppenvård

Antal patienter/100 000 inv

Årvälj alla

 Var noga med att du inte har råkat klicka i fler rutor än de du avsett.

Resultatet av ovanstående blir enligt följande:

IMG_2375

 

Som du ser kan du välja mellan tabell, trend och stapel (karta när du delat upp data i regioner). Jag har lagt in stapel-  och trenddiagram av resultatet nedan.

IMG_2372[1]

 

IMG_2373

 

Lycka till!

 

Here we go again…

Måndagen den 24 juni publicerade Sydsvenskan en artikel där jag redogör för huruvida överfallsvåldtäkter har ökat senast decenniet på grund av invandring under samma period: ”Saknas stöd för påståendet att överfallsvåldtäkterna har ökat det senaste decenniet”

Samma kväll ”kritiserar” Tino Sanandaji (i fortsättningen benämnd TS) min artikel i ett facebookinlägg.

Klockan 19:38 skriver TS bl a följande om mig:

Helena du Rées är en oseriös person lång ut på vänsterkanten som ofta twittrat smutsiga persoanngrepp, falska inlägg av troll som om statistik osv, hon beter sig inte som en seriös akademiker utan som ett nättroll, inklusive många folliehattinlägg om mig.

Dessa kriminologer tål inte att jag riktar vetenskaplig kritik mot de, därför försöker de karraktärsmörda med näthat och rabiata konspirationesteorier. Taktiken är att göra det omöjligt att ha en vetenskaplig samtal genom att gränslös kasta skit och sprida psykotiska förtalsanklagelser som att jag mordhotat folk eller näthatat barn, mixad med vetenskapligt inkompetenta påståenden om statistik riktat till en oinsatt publik. 

Delar man avskrädeskällor som Helena du Rées gjort straffar man ur sig och kan inte förväntas att betraktas som en seriös akademiker.

Klockan 20:16 gör någon på Twitter mig uppmärksam på TS:s inlägg om mig. Jag blir lätt förbannad över det minst sagt märkliga angreppet och svarar på Twitter: ”Undrade just när charlatanen skulle dyka upp. Tack för info. Ska svara såklart.”

Här är svaret på TS:s första facebookinlägg där han ”kritiserar” min artikel i Sydsvenskan.

(Jag kommer senare i ett annat inlägg redovisa kontexten till de skärmdumpar som TS tagit ur sitt sammanhang och felaktigt hävdar utgör något slags oprovocerade personangrepp på honom. Möjligen hoppades han att jag inte skulle orka lägga ned tid på detta. Kommer även dokumentera ytterligare märkliga utbrott mot mig som han ägnar sig åt. Med tanke på hans beundrarskaror på facebook behöver en och annan uppenbarligen få upp ögonen för att han, milt uttryckt, inte är helt tillförlitlig)

TS har nu återkommit med ännu ett osakligt inlägg om vad jag skriver och jag redogör för detta nedan.

Here we go again…

26 juni kl 17:26 har TS alltså producerat ytterligare ett facebookinlägg där han medvetet eller omedvetet missförstår eller vantolkar det jag skrivit. Så det är väl lika bra att vi går igenom det från början. Jag ser för övrigt tillrättaläggandet av TS felaktigheter som ett bra tillfälle att sprida kriminologisk kunskap:

TS: Hon menar att senaste årens invandring inte lett till fler överfallsvåldtäkt samt att ”Invandrare begår inte fler våldtäkter än födda i Sverige” 

TS ifrågasätter att jag skriver att överfallsvåldtäkterna inte har blivit fler det senaste decenniet. Det är ingenting som ”jag menar” utan är vad som framkommer i BRÅ:s material. Så här skriver BRÅ i sin rapport: ”Andelen anmälningar i Brås urval som avser överfallsvåldtäkter har minskat från 18 procent 2005, till 12 procent 2011 och 8 procent 2017. Minskningen 2005–2017 är statistiskt signifikant och tyder även på att antalet polisanmälda överfallsvåldtäkter har legat på en relativt stabil nivå sedan 2005.”

TS låtsas här citera att jag har skrivit ”Invandrare begår inte fler våldtäkter än födda i Sverige”. Problemet är bara att citatet är falskt. Jag har inte skrivit detta.

TS skriver: ”Liksom Jerzy Sarnecki är Rées för okunnig om statistik att begripa att total utveckling av överfallsvåldtäkt per se inte visar effekt av invandring så länge man inte räknar på just invandrares brott. Det är inte vetenskapligt korrekt att baka samman siffror och uttala sig om beståndsdelarna som man inte observerar.”

Eftersom antalet anmälda överfallsvåldtäkter inte ökat sedan 2005 så kan inte invandring förklara en ökning som inte har skett. Jag diskuterar öht inte andelar utan konstaterar att enligt tillgängliga data så har ingen ökning skett. Vi behöver inte dra in vad som är ”vetenskapligt korrekt” i denna minst sagt enkla logik.

TS skriver: Du Rées vägg av text om varför man inte ska räkna andra generationen är irrelevant då allt som diskuteras även gäller första generation

 Det är självklart relevant att i en analys av om det senaste decenniets invandring lett till fler överfallsvåldtäkter skilja mellan de utrikes födda, där en del utgörs av dem som har invandrat under just denna period, och de som är födda i Sverige under tidigare perioder. Den senare gruppen tillhör ju inte den population som analysen gäller (förlåt övertydligheten, men uppenbarligen är denna logik inte helt glasklar för alla).

 TS skriver: Hon missar att ej-folkbokförda inte ingår i överriskerna hon citerar. Invandrare utgör 31 procent av våldtäktsmisstänkta, men uppskattningsvis 14 procent kan tillskrivas ej-folkbokförda, 45 procent exklusive andra generation 

 Nej, jag missar inte detta. Jag redogör i min artikel i Sydsvenskan för två olika uppgifter från DGS:s rapport om utvecklingen mellan perioderna 2002 – 2007 och 2013 – 2017. Dels en minskning av överrisker hos invandrare från samtliga ländergrupper, dels en minskning av andelen av det totala antalet brottsmisstankar avseende våldtäkt och våldtäktsförsök som kan kopplas till grupperna ej folkbokförda (från 16 till 14 procent) samt utrikes födda (från 32 till 30 procent).

TS: Hon påstår att jag struntar i ändrad våldtäktslagstiftning, vilket är lögn, jag diskuterar det massor. 

TS skrev i kommentaren på Facebook från den 25 juni om polisanmälda våldtäkter att ”Brå försöker spinna men skyller inte allt på anmälningsgrad utan medger även att det skett en delvis faktisk ökning”. Användningen av retorik som ”försöker spinna”; ”skyller inte allt på” samt ”medger” implicerar att TS menar att BRÅ har en agenda att dölja ökningen av antalet polisanmälda våldtäkter. Mörkertalet (brott som inte polisanmäls) när det gäller våldtäkter är stort, framförallt i fall där gärningsmannen är närstående eller bekant till brottsoffret (se t ex BRÅ-rapport 2012:2). Det som TS uppfattar som försök att dölja en verklig brottsutveckling gällande våldtäkter är i själva verket en genomgång av ett antal kriminologiskt relevanta omvärldsfaktorer som man måste känna till och ta hänsyn till för att kunna korrekt analysera om en ökning av antalet polisanmälda brott utgör ett minskat mörkertal eller en faktisk ökning av brottsligheten i sig. BRÅ tar t ex upp förändringar i lagstiftningen, sjukvårdsdata från besök i slutenvård och specialiserad öppenvård med anledning av sexualbrott och ökad uppmärksamhet i samhället kring sexualbrott. Flera förändringar i lagstiftningen av vad som definieras som våldtäkt har sannolikt bidragit till en viss ökning av antalet anmälningar som rubriceras som våldtäkt, vilket var vad jag illustrerade med en graf i mitt förra inlägg. Tillgängliga sjukvårdsdata visar inte på någon ökning av antalet personer som besökt sjukvårdsmottagningar på grund av sexuellt övergrepp fram till 2016, en ökning sker först 2017. För 2018 finns ännu inga data. BRÅ konstaterar att det finns en underrapportering i sjukvårdsdata men att det inte finns anledning anta att denna underrapportering förändrats på ett avgörande sätt över tid. Ytterligare information av betydelse för en analys av utvecklingen av överfallsvåldtäkter (som alltså är ämnet för den artikel som TS har synpunkter på) och som BRÅ tar upp är att ”ökningen mellan 2011 och 2017 handlade om våldtäkter utan våldsinslag, som begåtts av personer som målsägaren kände sedan tidigare, främst vänner och bekanta.”

Du Rées missförstår själv implikation utvidgad lagstiftning och den graf hon lagt upp. Som jag skrev har definition expanderat där brott som tidigare räknades som övrig sexualbrott nu räknas som våldtäkt. 

Invandrare var särskilt överrepresenterade i grövre brott som våldtäkt men mindre överrepresenterade i övriga sexbrott. När våldtäkt inflateras och inkluderar mer av mildare sexbrott sjunker invandrares överrisk i våldtäkt, men inte totalt. 

Låt oss räkna som Du Rées vill med DGS 2002-06 och 2013-17 hon accepterar (gissningsvis inte länge till). I Brås första rapport stod invandrare och ej-folkbokförda för uppskattningsvis 28 procent av våldtäkt & övriga sexbrott, som ökat till 42 procent första period och 46 procent senaste period. Även överrisk har ökat. 

 Räkneövningen ovan är möjligen ett kreativt försök av TS att försöka bevisa sin tes. Det första problemet är dock att utrikes födda, dvs den grupp som de som invandrat till Sverige under senaste decenniet tillhör, har minskat sin överrepresentation i fyra av fem brottstyper (misshandel; våldtäkt; rån samt stöld) som undersöks i DGS:s rapport. Undantaget är mord och dråp (där överrisken ökat från 4,1 till 4,2) vilket nog inte är en överraskning för någon som är bekant med utvecklingen av framförallt dödliga skjutningar i vissa utsatta områden. En annan omständighet som inte rimmar med TS:s resonemang ovan är att överriskerna för brott totalt minskat över tid för utrikes födda mellan 1997 -2017. Varför just överrisken för våldtäkt för utrikes födda skulle skilja ut sig kräver en förklaring. Ett tredje problem med TS resonemang är att den tidigare studien (BRÅ 2005:17) om överrisker gäller en population som var folkbokförda i Sverige år 1996. Populationen utrikes födda i Sverige såg definitivt inte likadan ut år 1996 som den gör år 2017 (eller syftar TS på BRÅ-rapport 1996:2 som undersöker en ännu tidigare population, dvs den som var folkbokförd i Sverige 1985?) . Den typ av räkneövning som TS gör ovan skulle kräva att de olika populationerna är åtminstone någorlunda lika i sammansättning. Eftersom gruppen ”utrikes födda” innehåller samtliga födda i hela världen utom Sverige så bör även TS förstå att variabeln ”utrikes född” (för att inte tala om variabeln ”invandrarbakgrund”) är den mest ”noisy”man kan tänka sig (syftar på ”noisy data som blir meningslös pga alltför stor inomgruppsvariation). Själva idén att använda ”invandrarbakgrund” som generell förklarande variabel är imo en av samtidens mer märkliga intellektuella kollapser. Lägg till variationen av skillnader i livsvillkor, såsom olika socioekonomiska faktorer, hos de individer som ingår i gruppen med någon typ av invandrarbakgrund.

Du Rées gör barnsliga försök att låtsas jag inte kan kriminolgi ”Nu skriver Sanandaji att både ”anmälningsgrad” (vi kriminologer säger anmälningsbenägenhet)”

Gode gud. Varför skriver då Brå: ”Brottstyperna har valts ut eftersom de har en hög anmälningsgrad”? Är de inte kriminologer, eller är det du Rées som inte fattar att begrepp används synonymt? Om man blåser upp sig för att demonstrera akademiska auktoritet är ett tips att veta vad man prata om

 Det är ingen stor sak, men anmälningsbenägenhet får nog anses vara det etablerade begreppet. Förekommer mer än 30 ggr i BRÅ:s rapport och jag kan inte hitta ”anmälningsgrad” en enda gång, men det kan hända att jag missat.

 Hon hävdar att jag missuppfattar våldtäkt kopplad till festande vid pubar och uteklubbar: ”ökningen handlar här inte om våldtäkter utan om anmälda sexuella ofredanden”

Det gäller både, Brå: ”Materialet innehåller också berättelser om samlag mot intervjupersonernas vilja av någon som de inte känner sedan tidigare, utan har träffat nyligen. Gemensamt för dessa berättelser är att de har en koppling till nattklubbsmiljöer och alkoholintag” 

Jag är ingen kriminolog eller så, men är inte samlag mot personens vilja samma som våldtäkt?

 Här citerar TS ur den del av rapporten som utgör en fördjupningsstudie av händelser som rapporterats i NTU. Det handlar alltså inte om de polisanmälda brotten och TS:s tolkning att detta är en ”våldtäktstyp” som ökar har ingen täckning i redovisade data.

Du Rées hävdar att ”inga data” visar att våldtäkter ökat. Tvärtom drog Brå slutsats att ökningen är en kombination av faktiskt ökning och anmälning-rapporteringsgrad, där de inte vet hur mycket.

 TS vantolkar igen. Jag skriver i min artikel i Sydsvenskan ” Ostridigt är att antalet anmälda våldtäkter och den självrapporterade utsattheten för våldtäkt har ökat över tid”. I mitt svar till TS i det tidigare blogginlägget skriver jag att ”mig veterligen finns inga data som kan bekräfta det senare påståendet” som kommentar till att TS slår fast att ”faktiska våldtäkter har ökat”. BRÅ skriver: ”Enligt Brås bedömning talar de omvärldsfaktorer som studerats för att den ökande trenden i båda källorna i slutet av perioden främst förklaras av en kombination av förändringar i umgängesmönster och en ökad anmälningsbenägenhet.” Det handlar alltså om en preliminär bedömning av data.

”Exakt hur stor del av ökningen av polisanmälda brott och självrapporterad utsatthet som en ökad anmälnings- och rapporteringsbenägenhet svarar för och hur mycket som kommer av en faktisk ökning går dock inte att säga”

 Återigen slarvar TS. Citatet som han hänvisar till ovan handlar inte om våldtäkter utan om anmälda och rapporterade sexuella ofredanden

En kategori (överfallsvåldtäkt) står still, medan totalen ökat mer än vad kan förklaras med anmälningsgrad. Du Rées går ut i och deklarerar att överfallsvåldtäkt inte ökat men avfärdar ökning av andra våldtäkter från samma rapport. 

Att total våldtäkt ökat, ofredande ökat, gängvåldtäkt ökat, våldtäkt med våldsinslag ökat och även överfallsvåldtäkt ökat om man räknar lite längre är hon tyst om. Det är inte forskning utan aktivism.

 Osakliga påståenden igen. TS glider hela tiden över till en diskussion om våldtäkter i allmänhet medan min artikel utgår från ett specifikt och allt vanligare påstående att överfallsvåldtäkter har blivit ett eskalerande problem under det senaste decenniet pga allt fler invandrade män under samma period. Det har ifrågasatts om den etablerade uppfattningen att de flesta våldtäkter sker i en bostad och att gärningsman och brottsoffer oftast är bekanta med varandra fortfarande gäller. TS påståenden ovan är i sammanhanget tagna ur luften eftersom BRÅ:s data inte stödjer att ”gängvåldtäkter” har ökat, tvärtom visar denna att våldtäkter med flera gärningspersoner inblandade snarare minskat under senare tid. Av BRÅ:s rapport framkommer också: ”Ökningen mellan 2011 och 2017 handlade om våldtäkter utan våldsinslag, som begåtts av personer som målsägaren kände sedan tidigare, främst vänner och bekanta. Från 2011 till 2017 ökade inte heller våldtäkterna som begåtts av tidigare okända gärningspersoner, eller överfallsvåldtäkterna. Analyserna visar också att de flesta anmälda våldtäkter avser brott mot kvinnor inomhus, framför allt våldtäkter i privatbostäder. Det är också sådana brott som ökat mest i anmälningsstatistiken för de studerade åren. Anmälda våldtäkter där det förekommit alkohol eller droger, eller där målsägaren varit i ett försvarslöst tillstånd vid brottet, ökade både från 2005 till 2011 och från 2011 till 2017. Mellan 2011 och 2017 syns också en ökning av våldtäkter av gärningspersoner som målsägarna tidigare bara haft kontakt med via internet, framför allt via någon form av dejtingapp. Det speglar sannolikt en förändring mot nya former av dejtingbeteende.”

Som framgår ovan har inte våldtäkter med våldsinslag ökat sedan 2011. Befintliga data stödjer inte heller påståendet att överfallsvåldtäkter av okända har ökat. Den typ av anmälda våldtäkter som har ökat är främst sådana som skett i en bostad och där gärningsman och offer är bekanta. Det betyder dock inte att dessa våldtäkter är mindre allvarliga.

Syftet med korrekt analys av brottsutvecklingen är att ett effektivt förebyggande arbete inte är möjligt med utgångspunkt från falska narrativ. Att som TS göra slarviga och tendentiösa tolkningar av data för att bevisa sin tes, oavsett hur det empiriska underlaget ser ut, är inte seriöst. Om det är någon som ska betraktas som någon slags aktivist i sammanhanget så är det alltså han själv.

 

 

Svar på Sanandajis ”kritik”

Tino Sanandaji; denna ständige bråkstake. Jag hade faktiskt förträngt hur oseriös han är. Alltid arg. Alla som inte delar hans analyser, eller gör analyser som inte passar hans narrativ, är okunniga, oseriösa, lättviktare etc. Han har ett väldigt stort behov av att ständigt påpeka att han ”använder vetenskaplig metod” utan att någon egentligen har ifrågasatt detta. Sanandaji är nationalekonom men fuskar gärna med allt som på något sätt går att tolka negativt för invandring. Han har en mycket tydlig politisk agenda förankrad i högerpopulism och framförallt invandringskritik. Jag hävdade häromdagen att jag inte haft med honom att göra, dvs haft närmare kontakt med honom. Men Sanandaji och hans anhang tycker att jag ljuger eftersom jag vid några tillfällen genom åren kritiserat hans oförskämdhet, delat några grafer där han är omnämnd som bisak. Nå, ”att ha att göra med någon” kan tydligen tolkas olika. Jag tänker mig mer som någon form av direkt interaktion. Inte att skriva en och annan mer eller mindre kritisk kommentar om en offentlig persons inlägg i sociala medier.

Nu till Sanandajis haveri till ”kritik” av min artikel som ni kan läsa här

-  Brå undersöker polisanmälda våldtäkter under perioden 2005 till 2017, inte 2005 och 2017 som Sanandaji skriver.

-  Brå försöker inte ”spinna”, som Sanandaji påstår, utan tar upp ett antal relevanta förklaringar till ökat antal anmälda våldtäkter. Sanandaji bortser t ex helt från de lagändringar som skett under perioden och som med största sannolikhet spelat roll, se t ex denna graf:

 (källa DN)

(källa DN)

2005 ändrades lagstiftningen så att handlingar som tidigare rubricerades som sexuellt tvång hamnade under våldtäktsparagrafen. 2013 ändrades lagstiftningen igen, hjälplöst tillstånd blev särskilt utsatt situation och fler handlingar kunde rubriceras som våldtäkt. Inget av detta bryr sig Sanandaji dock om.

- Sanandaji skriver att ”grövre fysiskt våld ökade kraftigt” och ringar sedan in raden i tabellen med samtliga våldshändelser även fast de grövre våldshändelserna utgör en mindre del. Han låtsas inte heller om att våldsinslag varken ökade till andel eller antal mellan åren 2011 och 2017.

- Sanandaji skriver att ”Brå tvingas medge” som om BRÅ verkligen hade en agenda. Ur mitt perspektiv så skulle den agendan isf vara att vara så försiktiga i sin retorik att deras resultat knappt märks öht.  Det är svårt att uppfatta vilket empiriskt stöd som finns för att beskriva utvecklingen av olika sexualbrott eftersom man i rapporten blandar i omlott sexuella ofredanden och våldtäkter allt eftersom man redogör för analys av olika typer av data.

- Sanandaji skriver om ”data-rape”, menar förmodligen våldtäkt efter s k internetdejting, som visar en markant ökning i anmälningsstatistiken under perioden. Sedan hoppar han i samma mening till ”sexbrott kopplat till festande vid pubar och uteklubbar, en våldtäktstyp där ökning troligen drivs av både utländska och svenska män”. Men här har Sanandaji missuppfattat, ökningen handlar här inte om våldtäkter utan om anmälda sexuella ofredanden, oftast en oönskad beröring av målsägarens rumpa.

- Sedan skriver Sanandaji om mig som ”en kriminolog långt ut på vänsterkanten”. Det är ju en kategorisering som möjligen beror på betraktarens utgångsläge, själv betraktar jag mig som socialliberal.

- Sanandaji skriver att jag missförstår en rapport av tankesmedjan DGS. Trots att jag är så tydlig så fattar dock inte Sanandaji frågeställningen som jag undersöker: Dvs om överfallsvåldtäkter har ökat  under senaste decenniet pga fler invandrare. Till att börja med så har anmälda våldtäkter med okända gärningsmän inkl överfallsvåldtäkter inte ökat. Så egentligen är ju frågan besvarad redan med den infon. Men det visar sig också i en rapport från DGS att samtliga invandrargruppers överrisker i att begå våldtäkt har minskat kraftigt mellan femårsperioden 2002-2006 och 2013-2017. Goda nyheter för de flesta tror man ju…

- Nu skriver Sanandaji att både ”anmälningsgrad” (vi kriminologer säger anmälningsbenägenhet) och faktisk brottslighet har ökat (gällande våldtäkter). Fantastiskt, eftersom mig veterligen finns inga data som kan bekräfta det senare påståendet. Jag skriver om invandrare eftersom frågan gällde huruvida det senaste decenniets invandring lett till fler överfallsvåldtäkter. Det är ju inte så troligt att de som invandrat det senaste decenniet redan har fött barn i Sverige som hunnit växa upp och bli våldtäktsmän. Men Sanandaji skiftar till ”invandrarbakgrund” som enligt DGS omfattar, utöver a) utrikes födda, även b) inrikes födda med två utrikes födda föräldrar och c)inrikes födda med en utrikesfödd förälder. Den del av befolkningen som enligt denna definition har invandrarbakgrund utgör, inkl asylsökande, ca en tredjedel av Sveriges befolkning.  Så när jag skriver att invandrares andel av misstankar för våldtäkt inkl försök minskar, medan inrikes föddas andel ökar (både med eller utan utrikesfödda föräldrar) så är detta korrekt. Men Sanandaji angriper detta med att istället redogöra för inrikes födda med två svenska föräldrar jämfört med samtliga med invandrarbakgrund a-c. 

- Sanandaji skriver att jag vilseleder med ”strawman” (halmgubbeargument på svenska) genom att bara prata om våldtäkt utomhus av ”totala främlingar” (okänd gärningsman) trots att den fråga jag undersöker i artikeln är om överfallsvåldtäkter har ökat det senaste decenniet pga invandring. Eftersom överfallsvåldtäkterna inte har ökat under det senaste decenniet (som jag beskriver i artikeln) så redogör Sanandaji istället för en ökning som skedde mellan 1995 och 2006 och tillägger att därefter har andra typer av sexuellt våld ökat. Men det har ju ingenting med frågan om huruvida överfallsvåldtäkter har ökat det senaste decenniet att göra.  Sedan skriver han något obegripligt om utvecklingen av gruppvåldtäkter mellan 1995 och 2006, vilket iofs inte heller har med min frågeställning att göra.

Sanandaji avslutar med en släng där han påstår att ministrar i ”vad som påstår sig vara världens första feministiska regering lättvindigt avfärdar ökning av det sexuella våldet”. Inte heller detta är korrekt; ministern i fråga skrev ”Intressant om utvecklingen av det sexuella våldet. Bra motvikt som tar död på stereotyperna i debatten. Men slutsatsen måste likväl bli att kampen mot sexualbrotten måste intensifieras,. Och ska våld mot kvinnor upphöra, så är det männen som måste förändras.”

Sanandaji skriver sedan i en kommentar om kriminologer som vetenskapligt inkompetenta och ideologiskt drivna. För Sanandaji är ju inte alls ideologiskt driven…Kompetens handlar i stor utsträckning om att förstå vad man inte förstår och även om att kunna ta in andras kunskap.

Avslutningsvis så är alltså Sandandaji inte kriminolog och man kan inte kräva att han ska förstå alla de intrikata problem som är förknippade med bl a anmälningsstatistiken. Han skriver också under stor affekt vilket knappast bidrar till stringensen i hans framställning. Sanandaji är en mycket lättkränkt person och kommer med viss sannolikhet åter att reagera på detta inlägg med raseri och affektdrivna skriverier. Han har en ganska stor klan bestående av ett stort antal trollkonton men även ett antal påstått borgerliga politiker/opinionsbildare med följe. De verkar alla tro blint på excellensen i Sanandajis skriverier fast det uppenbarligen ofta handlar om slarviga, okunniga och affektdrivna s k ”sågningar”:  Sanandajis teknik är att reagera med raseri på motstånd, bli överdrivet kränkt för allt som någonsin skrivits om honom och skriva oändliga tirader där han kallar meningsmotståndare för allt han inte vill bli  kallad för själv. Ofta fungerar det säkert. Människor drar sig tillbaka, forskare och andra orkar inte diskutera, det kostar för mycket tid, energi och otrevliga påhopp på sociala medier. Men så kan vi inte ha det. Det måste bli ett slut på att de som skriker högst, är mest otrevliga och har flest ”anhängare” som springer i flock mot ledarens utpekade mål får fritt spelutrymme. Vi andra som både kan ge och ta kritik, glömma en oförrätt och i övrigt uppträda vuxet måste ta tillbaka det offentliga rummet. Fortsätt bråka Tino, jag kunde inte bry mig mindre. Jag har tröttnat på din sort för gott. Hör av dig om/när du har mognat.

 

 

 

 

Vantolkning istället för argument i kriminalpolitisk debatt

Åklagaren och kriminologen Jonatan Meyer skriver den 9/6 på Svenska Dagbladets debattsida att regeringen borde lyssna på forskningen och hellre satsa resurser på proaktiv kriminalpolitik istället för att ägna reformutrymme åt längre strafftider. Justitieminister Beatrice Ask bemötte detta bland annat med att anklaga Meyer för att vara verklighetsfrämmande då han enligt henne saknar insikt i att brott måste leda till konsekvenser. Denna förmodat medvetna vantolkning av en kammaråklagares insikter beror förmodligen precis på det som Oisín Cantwell hävdade i Aftonbladet: Nämligen att justitieministern ”inte har några goda argument i sitt försvar av vår tids kriminalpolitik.”

 Än värre är den replik på Jonatan Meyers artikel som författats av Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg. Antingen förstår inte Öberg att skilja mellan kriminalvård i anstalt och frivård, eller så försöker han medvetet att föra läsarna bakom ljuset. Meyer ifrågasätter i sin artikel reformer för längre fängelsestraff och menar att resurser istället bör satsas på att utveckla evidensbaserade program för frivård och anstalt. Meyer skriver att två av tre som avtjänat ett ”straff på anstalt” återfaller i brott inom tre år. En korrekt siffra som är tagen direkt från den myndighet som ansvarar för statistiken på området, Brottsförebyggande rådet. Nils Öberg väljer dock att misstolka denna uppgift till ”återfall i Kriminalvård”, vilket har en betydligt bredare betydelse genom att, utöver just fängelsestraff, omfatta även frivården som generellt har klienter med lägre brottsbelastning. Därigenom kommer Öberg fram till en lägre återfallsfrekvens.

Både justitieminister Beatrice Ask och Nils Öberg deltog häromdagen i den inledande sessionen ”Researchers’ advice to policy” på den internationella konferensen ”The Stockholm Criminology Symposium”. De av forskningen väl underbyggda råd som gavs vid detta tillfälle verkar dock inte riktigt ha gått fram:

  1. Vi människor har en hjärna som är under utveckling ända fram till 25-årsåldern. Det är området i pannloben, det vill säga där vår förmåga till riskbedömning och konsekvenstänkande finns, som blir färdigutvecklad sist. Det innebär att unga människor inte har förmågan att ansvara för sina handlingar i samma mån som fullvuxna. Det är bra att kriminalvården satsar på de unga, men vi bör i första hand vara restriktiva med att överhuvudtaget döma dem till fängelse.
  2. Det är korrekt att människor som döms till fängelse ofta har en tung problematik i bagaget. Dock visar forskningen att ett avtjänat fängelsestraff lägger en stor sten ytterligare på bördan. Detta gäller särskilt de som döms till fängelse i unga år.
  3. Svenska fängelser är förvisso bättre än fängelser i många andra länder. Det är dock en viktig insikt att det ofta inte är själva anstaltsvistelsen i sig som har störst betydelse för minskade livschanser för fängelsedömda. Det är den livssituation som fängelsedömda hamnar i efter ett avtjänat straff; brutna sociala band, ingen bostad och små chanser till en legal anställning, som utgör det största hindret mot återanpassning till ett laglydigt liv. I dagens värld där allt om oss finns spritt för evigt över internet är denna sistnämna skada dessutom större än någonsin.

Med detta sagt vill jag på förekommen anledning vara extra tydlig: Diskussionen handlar inte om att brott inte ska leda till konsekvenser eller att vi ska stänga alla fängelser. Den handlar om vilka framtida kriminalpolitiska reformer som bäst tar tillvara på medborgarnas intressen när det gäller att minska brottsligheten och värna och upprätta offer för brott. I den sistnämna gruppen finns för utom de direkta brottsoffren även barn och andra anhöriga till dem och till gärningspersonerna. Det finns mycket mer att diskutera när det gäller konsekvenser av brott än hur långa fängelsestraffen ska vara. Det är på tiden att våra rättspolitiker tar ansvar och sätter på sig ledartröjan för att utveckla rättspolitiken.

Jag vill avsluta med två budskap till Nils Öberg: Det är verklighetsfrämmande att inte inse att fängelsestraffet, sammantaget för den dömde, alltid för med sig negativa konsekvenser. Det är också så att vi har ett straffrättsligt system som bygger på att när människor begår vissa brott bör de sitta i fängelse. Det är inte, som Öberg skriver, vissa människor som begår brott som bör sitta i fängelse.

Meyer hänvisar i sin artikel till en debattartikel skriven av mig och Jerzy Sarnecki. Den finns här. En replik på denna från justitieminister Beatrice Ask finns här, och vår slutreplik här.

 

 

Ställ krav på rättspolitiken!

Det är inte svårt att förstå att den genomsnittlige medborgaren tycker att det är en rimlig idé att ställa krav på att fängelsedömda, som vill friges i förtid, ska delta i behandlingsprogram som syftar till att minska risken för återfall. Men hur länge ska våra ledande politiker på det rättspolitiska området komma undan med att bygga politik på den enkla populism som vädjar till människors magkänsla snarare än kunskap och en seriös agenda för ett tryggare samhälle?

Jag har nu hört rättspolitiska talespersoner för olika partier uttala ett stöd för att den villkorliga frigivningen för t ex sexualbrottsdömda (som alltså syftar till att på ett kontrollerat sätt återanpassa den som suttit i fängelse till ett liv i frihet) ska villkoras av att den dömde deltar i behandlingsprogram på fängelset. Förslaget läggs fram som om det fanns några behandlingsprogram för sexualbrottslingar med vetenskapligt bekräftade positiva resultat. Det finns det inte.

I dag erbjuder Kriminalvården sexualbrottsdömda att delta i ett behandlingsprogram som heter ROS och som står för ”relationer och samlevnad”. Så här skriver Kriminalvården själva om detta program:

”Kriminalvården har utvärderat om klienter som genomgått ROS återfaller i brott mer sällan än klienter som inte gått något specifikt sexualbrottsprogram. Resultaten visar på relativt små skillnader mellan behandlings- och jämförelsegrupp avseende återfall i sexualbrott. Åtta procent av alla 484 personer som började i ROS åren 2002-2009 misstänktes för nya sexualbrott under uppföljningen jämfört med tio procent bland dem som inte genomgått ROS. [  ] När man tar hänsyn till de olikheter i återfallsrisk som finns mellan grupperna redan innan behandling går dock inte effekten att säkerställa statistiskt. Denna utvärdering kan tyvärr inte säkert säga om ROS-programmet i grupp minskar risken för återfall i nya sex- eller våldsbrott. Det är dock inte heller säkerställt att det inte fungerar eller att det skulle öka återfallsrisken, säger Niklas Långström, professor i psykiatrisk epidemiologi och chef för Kriminalvårdens forskargrupp i Stockholm. Osäkerheten gäller dock inte bara kognitiv beteendeterapi och annan psykologisk behandling utan också könshormondämpande behandling, så kallad kemisk kastration.”

Behandlingen för sexualbrottsdömda bygger enligt Kriminalvården på att man kan bygga ett förtroende mellan personalen och den intagne samt att den som behandlar försöker förstå den intagne. Kriminalvården skriver också att en meningsfull behandling kräver att den dömde är åtminstone lite motiverad samt att behandling som inte sker på rätt premisser riskerar att göra den dömde sämre av behandlingen.

Skulle någon komma på idén att tvinga fängelsedömda till att genomgå t ex en medicinsk behandling med dessa minst sagt oklara effekter på individen och för samhället i stort? Är ett fullskaligt experiment utan kända effekter verkligen en omdömesgill användning av skattepengar? Borde vi inte kräva av våra rättspolitiker att de utgår från den empiri som finns, och som dom som specialister på området borde känna till och förmedla, i stället för att bekymmerslöst rita kartor efter hur de tror att väljarna vill att de ska se ut snarare än efter vad vi vet om verkligheten?

Kontrakt i stället för tvångsvård

Valår och dåliga opinionssiffror är naturligtvis en grogrund för populistiska men illa genomtänkta reformförslag. En spektakulär men mycket tragisk historia om en f.d. polischef som begått grova brott, och med rätta skapat stor upprördhet hos allmänheten, exploateras nu av centerpartiet för att skapa lite uppmärksamhet kring partiet. Allianssamarbetet har annars inneburit att de övriga partierna i kartellen haft en mycket låg profil i kriminalpolitiken till förmån för moderaterna och deras justitieminister.

I dagens system är huvudregeln att den som dömts till mer än en månads fängelsestraff blir villkorligt frigiven efter två tredjedelar av straffet. Under den villkorliga frigivningen står den dömde under övervakning som ska utgöra både stöd och kontroll. Frivården ska genom praktisk hjälp samt motivations- och påverkansarbete bidra till att minska risken för återfall i brott.

Begår man nya brott under den villkorliga frigivningen kan denna förverkas och den återstående tiden av straffet avtjänas, inklusive ett nytt straff för det nya brottet, i fängelse.

Syftet med den villkorliga frigivningen är att på ett ordnat sätt kunna slussa ut den dömde och att återanpassa den som har suttit inlåst till ett liv utanför anstalten. Eftersom fängelsestraffet, paradoxalt nog, ökar risken för återfall i brottslighet, är åtgärder som syftar till att lindra denna effekt naturligtvis nödvändiga. Behandling under anstaltsvistelsen brukar motiveras med syftet att minska återfall.

Problemet för många av de behandlingar som genomförs i anstalt är att de uppvisar så blygsamma positiva resultat att de knappast uppväger de negativa effekterna av fängelsestraffet i sig.

Centerpartiet föreslår nu att den villkorliga frigivningen ska villkoras av huruvida den dömde har deltagit i olika behandlingsåtgärder eller inte. Deras rättspolitiske talesperson, Johan Linander, menar att detta kommer att motivera intagna att delta i behandling i fängelse. Problemet är att förslaget förmodligen är kontraproduktivt.

Vi vet för det första att behandling inte fungerar på individer som inte är motiverade till denna. Dåligt motiverade deltagare kan dessutom sabotera för de övriga som deltar i behandlingen. Vi vet också att den livssituation och miljö som fängelsevistelsen utgör kraftigt försämrar möjligheten till goda behandlingsresultat. För det tredje så vet vi att det är mycket viktigt med väl fungerande utslussningsåtgärder efter avtjänat fängelsestraff för att minska återfallsrisken.

Mot bakgrund av ovanstående är det en ganska enkel logisk slutsats att centerpartiets förslag, att fängelsedömda mot sin vilja ska tvingas delta i behandlingsprogram eller, för de som vägrar, fråntas möjligheten till den kontrollerade utslussning i samhället som den villkorliga frigivningen innebär, inte kommer att leda till att en minskad återfallsrisk. Hur mycket resurser vi än lägger på behandling i fängelse kommer anstaltsvistelsen aldrig att kunna utgöra en gynnsam miljö för effektiva behandlingsinsatser.

 Jag har ett bättre förslag: I stället för att slösa resurser på ineffektiva behandlingsåtgärder och längre anstaltstider borde vi ta intryck av den praktik av reparativ rättvisa (Restorative Justice) som växer fram i många andra länder. En praktik som i forskning visar sig både minska återfall i brottslighet och lidandet för brottsoffer. Omfördela i stället därför mer av resurserna till den del av straffet som sker under villkorlig frigivning. I stället för att villkora denna med att tvinga intagna till vård i anstalt bör man utarbeta individuella kontrakt med den dömde som innefattar de åtgärder, i förekommande fall t.ex. behandlingsprogram, som krävs för att i möjligaste mån undvika återfall i brottslighet. En sådan reform skulle ha en verklig och inte bara skenbar potential att minska återfallsrisken hos fängelsedömda.

Centerpartiets förslag att använda mer av skattefinansierade resurser till vård i anstalt alternativt längre inlåsning inom kriminalvården är ett slag i luften om syftet är att minska återfallsrisker. Möjligen tycker Johan Linander att det är väl använda pengar om det ger hans parti några fler röster i 2014 års ödesdigra val. Min inställning är dock att varje skattekrona ska användas så effektivt som möjligt för att minska återfall i brottslighet och därmed de kostnader denna utgör för samhället i stort samt för framtida offer och gärningspersoner såväl som deras anhöriga.