Etikettarkiv: villkorlig frigivning

Ställ krav på rättspolitiken!

Det är inte svårt att förstå att den genomsnittlige medborgaren tycker att det är en rimlig idé att ställa krav på att fängelsedömda, som vill friges i förtid, ska delta i behandlingsprogram som syftar till att minska risken för återfall. Men hur länge ska våra ledande politiker på det rättspolitiska området komma undan med att bygga politik på den enkla populism som vädjar till människors magkänsla snarare än kunskap och en seriös agenda för ett tryggare samhälle?

Jag har nu hört rättspolitiska talespersoner för olika partier uttala ett stöd för att den villkorliga frigivningen för t ex sexualbrottsdömda (som alltså syftar till att på ett kontrollerat sätt återanpassa den som suttit i fängelse till ett liv i frihet) ska villkoras av att den dömde deltar i behandlingsprogram på fängelset. Förslaget läggs fram som om det fanns några behandlingsprogram för sexualbrottslingar med vetenskapligt bekräftade positiva resultat. Det finns det inte.

I dag erbjuder Kriminalvården sexualbrottsdömda att delta i ett behandlingsprogram som heter ROS och som står för ”relationer och samlevnad”. Så här skriver Kriminalvården själva om detta program:

”Kriminalvården har utvärderat om klienter som genomgått ROS återfaller i brott mer sällan än klienter som inte gått något specifikt sexualbrottsprogram. Resultaten visar på relativt små skillnader mellan behandlings- och jämförelsegrupp avseende återfall i sexualbrott. Åtta procent av alla 484 personer som började i ROS åren 2002-2009 misstänktes för nya sexualbrott under uppföljningen jämfört med tio procent bland dem som inte genomgått ROS. [  ] När man tar hänsyn till de olikheter i återfallsrisk som finns mellan grupperna redan innan behandling går dock inte effekten att säkerställa statistiskt. Denna utvärdering kan tyvärr inte säkert säga om ROS-programmet i grupp minskar risken för återfall i nya sex- eller våldsbrott. Det är dock inte heller säkerställt att det inte fungerar eller att det skulle öka återfallsrisken, säger Niklas Långström, professor i psykiatrisk epidemiologi och chef för Kriminalvårdens forskargrupp i Stockholm. Osäkerheten gäller dock inte bara kognitiv beteendeterapi och annan psykologisk behandling utan också könshormondämpande behandling, så kallad kemisk kastration.”

Behandlingen för sexualbrottsdömda bygger enligt Kriminalvården på att man kan bygga ett förtroende mellan personalen och den intagne samt att den som behandlar försöker förstå den intagne. Kriminalvården skriver också att en meningsfull behandling kräver att den dömde är åtminstone lite motiverad samt att behandling som inte sker på rätt premisser riskerar att göra den dömde sämre av behandlingen.

Skulle någon komma på idén att tvinga fängelsedömda till att genomgå t ex en medicinsk behandling med dessa minst sagt oklara effekter på individen och för samhället i stort? Är ett fullskaligt experiment utan kända effekter verkligen en omdömesgill användning av skattepengar? Borde vi inte kräva av våra rättspolitiker att de utgår från den empiri som finns, och som dom som specialister på området borde känna till och förmedla, i stället för att bekymmerslöst rita kartor efter hur de tror att väljarna vill att de ska se ut snarare än efter vad vi vet om verkligheten?

Kontrakt i stället för tvångsvård

Valår och dåliga opinionssiffror är naturligtvis en grogrund för populistiska men illa genomtänkta reformförslag. En spektakulär men mycket tragisk historia om en f.d. polischef som begått grova brott, och med rätta skapat stor upprördhet hos allmänheten, exploateras nu av centerpartiet för att skapa lite uppmärksamhet kring partiet. Allianssamarbetet har annars inneburit att de övriga partierna i kartellen haft en mycket låg profil i kriminalpolitiken till förmån för moderaterna och deras justitieminister.

I dagens system är huvudregeln att den som dömts till mer än en månads fängelsestraff blir villkorligt frigiven efter två tredjedelar av straffet. Under den villkorliga frigivningen står den dömde under övervakning som ska utgöra både stöd och kontroll. Frivården ska genom praktisk hjälp samt motivations- och påverkansarbete bidra till att minska risken för återfall i brott.

Begår man nya brott under den villkorliga frigivningen kan denna förverkas och den återstående tiden av straffet avtjänas, inklusive ett nytt straff för det nya brottet, i fängelse.

Syftet med den villkorliga frigivningen är att på ett ordnat sätt kunna slussa ut den dömde och att återanpassa den som har suttit inlåst till ett liv utanför anstalten. Eftersom fängelsestraffet, paradoxalt nog, ökar risken för återfall i brottslighet, är åtgärder som syftar till att lindra denna effekt naturligtvis nödvändiga. Behandling under anstaltsvistelsen brukar motiveras med syftet att minska återfall.

Problemet för många av de behandlingar som genomförs i anstalt är att de uppvisar så blygsamma positiva resultat att de knappast uppväger de negativa effekterna av fängelsestraffet i sig.

Centerpartiet föreslår nu att den villkorliga frigivningen ska villkoras av huruvida den dömde har deltagit i olika behandlingsåtgärder eller inte. Deras rättspolitiske talesperson, Johan Linander, menar att detta kommer att motivera intagna att delta i behandling i fängelse. Problemet är att förslaget förmodligen är kontraproduktivt.

Vi vet för det första att behandling inte fungerar på individer som inte är motiverade till denna. Dåligt motiverade deltagare kan dessutom sabotera för de övriga som deltar i behandlingen. Vi vet också att den livssituation och miljö som fängelsevistelsen utgör kraftigt försämrar möjligheten till goda behandlingsresultat. För det tredje så vet vi att det är mycket viktigt med väl fungerande utslussningsåtgärder efter avtjänat fängelsestraff för att minska återfallsrisken.

Mot bakgrund av ovanstående är det en ganska enkel logisk slutsats att centerpartiets förslag, att fängelsedömda mot sin vilja ska tvingas delta i behandlingsprogram eller, för de som vägrar, fråntas möjligheten till den kontrollerade utslussning i samhället som den villkorliga frigivningen innebär, inte kommer att leda till att en minskad återfallsrisk. Hur mycket resurser vi än lägger på behandling i fängelse kommer anstaltsvistelsen aldrig att kunna utgöra en gynnsam miljö för effektiva behandlingsinsatser.

 Jag har ett bättre förslag: I stället för att slösa resurser på ineffektiva behandlingsåtgärder och längre anstaltstider borde vi ta intryck av den praktik av reparativ rättvisa (Restorative Justice) som växer fram i många andra länder. En praktik som i forskning visar sig både minska återfall i brottslighet och lidandet för brottsoffer. Omfördela i stället därför mer av resurserna till den del av straffet som sker under villkorlig frigivning. I stället för att villkora denna med att tvinga intagna till vård i anstalt bör man utarbeta individuella kontrakt med den dömde som innefattar de åtgärder, i förekommande fall t.ex. behandlingsprogram, som krävs för att i möjligaste mån undvika återfall i brottslighet. En sådan reform skulle ha en verklig och inte bara skenbar potential att minska återfallsrisken hos fängelsedömda.

Centerpartiets förslag att använda mer av skattefinansierade resurser till vård i anstalt alternativt längre inlåsning inom kriminalvården är ett slag i luften om syftet är att minska återfallsrisker. Möjligen tycker Johan Linander att det är väl använda pengar om det ger hans parti några fler röster i 2014 års ödesdigra val. Min inställning är dock att varje skattekrona ska användas så effektivt som möjligt för att minska återfall i brottslighet och därmed de kostnader denna utgör för samhället i stort samt för framtida offer och gärningspersoner såväl som deras anhöriga.