Etikettarkiv: återfall

Ställ krav på rättspolitiken!

Det är inte svårt att förstå att den genomsnittlige medborgaren tycker att det är en rimlig idé att ställa krav på att fängelsedömda, som vill friges i förtid, ska delta i behandlingsprogram som syftar till att minska risken för återfall. Men hur länge ska våra ledande politiker på det rättspolitiska området komma undan med att bygga politik på den enkla populism som vädjar till människors magkänsla snarare än kunskap och en seriös agenda för ett tryggare samhälle?

Jag har nu hört rättspolitiska talespersoner för olika partier uttala ett stöd för att den villkorliga frigivningen för t ex sexualbrottsdömda (som alltså syftar till att på ett kontrollerat sätt återanpassa den som suttit i fängelse till ett liv i frihet) ska villkoras av att den dömde deltar i behandlingsprogram på fängelset. Förslaget läggs fram som om det fanns några behandlingsprogram för sexualbrottslingar med vetenskapligt bekräftade positiva resultat. Det finns det inte.

I dag erbjuder Kriminalvården sexualbrottsdömda att delta i ett behandlingsprogram som heter ROS och som står för ”relationer och samlevnad”. Så här skriver Kriminalvården själva om detta program:

”Kriminalvården har utvärderat om klienter som genomgått ROS återfaller i brott mer sällan än klienter som inte gått något specifikt sexualbrottsprogram. Resultaten visar på relativt små skillnader mellan behandlings- och jämförelsegrupp avseende återfall i sexualbrott. Åtta procent av alla 484 personer som började i ROS åren 2002-2009 misstänktes för nya sexualbrott under uppföljningen jämfört med tio procent bland dem som inte genomgått ROS. [  ] När man tar hänsyn till de olikheter i återfallsrisk som finns mellan grupperna redan innan behandling går dock inte effekten att säkerställa statistiskt. Denna utvärdering kan tyvärr inte säkert säga om ROS-programmet i grupp minskar risken för återfall i nya sex- eller våldsbrott. Det är dock inte heller säkerställt att det inte fungerar eller att det skulle öka återfallsrisken, säger Niklas Långström, professor i psykiatrisk epidemiologi och chef för Kriminalvårdens forskargrupp i Stockholm. Osäkerheten gäller dock inte bara kognitiv beteendeterapi och annan psykologisk behandling utan också könshormondämpande behandling, så kallad kemisk kastration.”

Behandlingen för sexualbrottsdömda bygger enligt Kriminalvården på att man kan bygga ett förtroende mellan personalen och den intagne samt att den som behandlar försöker förstå den intagne. Kriminalvården skriver också att en meningsfull behandling kräver att den dömde är åtminstone lite motiverad samt att behandling som inte sker på rätt premisser riskerar att göra den dömde sämre av behandlingen.

Skulle någon komma på idén att tvinga fängelsedömda till att genomgå t ex en medicinsk behandling med dessa minst sagt oklara effekter på individen och för samhället i stort? Är ett fullskaligt experiment utan kända effekter verkligen en omdömesgill användning av skattepengar? Borde vi inte kräva av våra rättspolitiker att de utgår från den empiri som finns, och som dom som specialister på området borde känna till och förmedla, i stället för att bekymmerslöst rita kartor efter hur de tror att väljarna vill att de ska se ut snarare än efter vad vi vet om verkligheten?