Etikettarkiv: rättspolitik

Vantolkning istället för argument i kriminalpolitisk debatt

Åklagaren och kriminologen Jonatan Meyer skriver den 9/6 på Svenska Dagbladets debattsida att regeringen borde lyssna på forskningen och hellre satsa resurser på proaktiv kriminalpolitik istället för att ägna reformutrymme åt längre strafftider. Justitieminister Beatrice Ask bemötte detta bland annat med att anklaga Meyer för att vara verklighetsfrämmande då han enligt henne saknar insikt i att brott måste leda till konsekvenser. Denna förmodat medvetna vantolkning av en kammaråklagares insikter beror förmodligen precis på det som Oisín Cantwell hävdade i Aftonbladet: Nämligen att justitieministern ”inte har några goda argument i sitt försvar av vår tids kriminalpolitik.”

 Än värre är den replik på Jonatan Meyers artikel som författats av Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg. Antingen förstår inte Öberg att skilja mellan kriminalvård i anstalt och frivård, eller så försöker han medvetet att föra läsarna bakom ljuset. Meyer ifrågasätter i sin artikel reformer för längre fängelsestraff och menar att resurser istället bör satsas på att utveckla evidensbaserade program för frivård och anstalt. Meyer skriver att två av tre som avtjänat ett ”straff på anstalt” återfaller i brott inom tre år. En korrekt siffra som är tagen direkt från den myndighet som ansvarar för statistiken på området, Brottsförebyggande rådet. Nils Öberg väljer dock att misstolka denna uppgift till ”återfall i Kriminalvård”, vilket har en betydligt bredare betydelse genom att, utöver just fängelsestraff, omfatta även frivården som generellt har klienter med lägre brottsbelastning. Därigenom kommer Öberg fram till en lägre återfallsfrekvens.

Både justitieminister Beatrice Ask och Nils Öberg deltog häromdagen i den inledande sessionen ”Researchers’ advice to policy” på den internationella konferensen ”The Stockholm Criminology Symposium”. De av forskningen väl underbyggda råd som gavs vid detta tillfälle verkar dock inte riktigt ha gått fram:

  1. Vi människor har en hjärna som är under utveckling ända fram till 25-årsåldern. Det är området i pannloben, det vill säga där vår förmåga till riskbedömning och konsekvenstänkande finns, som blir färdigutvecklad sist. Det innebär att unga människor inte har förmågan att ansvara för sina handlingar i samma mån som fullvuxna. Det är bra att kriminalvården satsar på de unga, men vi bör i första hand vara restriktiva med att överhuvudtaget döma dem till fängelse.
  2. Det är korrekt att människor som döms till fängelse ofta har en tung problematik i bagaget. Dock visar forskningen att ett avtjänat fängelsestraff lägger en stor sten ytterligare på bördan. Detta gäller särskilt de som döms till fängelse i unga år.
  3. Svenska fängelser är förvisso bättre än fängelser i många andra länder. Det är dock en viktig insikt att det ofta inte är själva anstaltsvistelsen i sig som har störst betydelse för minskade livschanser för fängelsedömda. Det är den livssituation som fängelsedömda hamnar i efter ett avtjänat straff; brutna sociala band, ingen bostad och små chanser till en legal anställning, som utgör det största hindret mot återanpassning till ett laglydigt liv. I dagens värld där allt om oss finns spritt för evigt över internet är denna sistnämna skada dessutom större än någonsin.

Med detta sagt vill jag på förekommen anledning vara extra tydlig: Diskussionen handlar inte om att brott inte ska leda till konsekvenser eller att vi ska stänga alla fängelser. Den handlar om vilka framtida kriminalpolitiska reformer som bäst tar tillvara på medborgarnas intressen när det gäller att minska brottsligheten och värna och upprätta offer för brott. I den sistnämna gruppen finns för utom de direkta brottsoffren även barn och andra anhöriga till dem och till gärningspersonerna. Det finns mycket mer att diskutera när det gäller konsekvenser av brott än hur långa fängelsestraffen ska vara. Det är på tiden att våra rättspolitiker tar ansvar och sätter på sig ledartröjan för att utveckla rättspolitiken.

Jag vill avsluta med två budskap till Nils Öberg: Det är verklighetsfrämmande att inte inse att fängelsestraffet, sammantaget för den dömde, alltid för med sig negativa konsekvenser. Det är också så att vi har ett straffrättsligt system som bygger på att när människor begår vissa brott bör de sitta i fängelse. Det är inte, som Öberg skriver, vissa människor som begår brott som bör sitta i fängelse.

Meyer hänvisar i sin artikel till en debattartikel skriven av mig och Jerzy Sarnecki. Den finns här. En replik på denna från justitieminister Beatrice Ask finns här, och vår slutreplik här.

 

 

Ställ krav på rättspolitiken!

Det är inte svårt att förstå att den genomsnittlige medborgaren tycker att det är en rimlig idé att ställa krav på att fängelsedömda, som vill friges i förtid, ska delta i behandlingsprogram som syftar till att minska risken för återfall. Men hur länge ska våra ledande politiker på det rättspolitiska området komma undan med att bygga politik på den enkla populism som vädjar till människors magkänsla snarare än kunskap och en seriös agenda för ett tryggare samhälle?

Jag har nu hört rättspolitiska talespersoner för olika partier uttala ett stöd för att den villkorliga frigivningen för t ex sexualbrottsdömda (som alltså syftar till att på ett kontrollerat sätt återanpassa den som suttit i fängelse till ett liv i frihet) ska villkoras av att den dömde deltar i behandlingsprogram på fängelset. Förslaget läggs fram som om det fanns några behandlingsprogram för sexualbrottslingar med vetenskapligt bekräftade positiva resultat. Det finns det inte.

I dag erbjuder Kriminalvården sexualbrottsdömda att delta i ett behandlingsprogram som heter ROS och som står för ”relationer och samlevnad”. Så här skriver Kriminalvården själva om detta program:

”Kriminalvården har utvärderat om klienter som genomgått ROS återfaller i brott mer sällan än klienter som inte gått något specifikt sexualbrottsprogram. Resultaten visar på relativt små skillnader mellan behandlings- och jämförelsegrupp avseende återfall i sexualbrott. Åtta procent av alla 484 personer som började i ROS åren 2002-2009 misstänktes för nya sexualbrott under uppföljningen jämfört med tio procent bland dem som inte genomgått ROS. [  ] När man tar hänsyn till de olikheter i återfallsrisk som finns mellan grupperna redan innan behandling går dock inte effekten att säkerställa statistiskt. Denna utvärdering kan tyvärr inte säkert säga om ROS-programmet i grupp minskar risken för återfall i nya sex- eller våldsbrott. Det är dock inte heller säkerställt att det inte fungerar eller att det skulle öka återfallsrisken, säger Niklas Långström, professor i psykiatrisk epidemiologi och chef för Kriminalvårdens forskargrupp i Stockholm. Osäkerheten gäller dock inte bara kognitiv beteendeterapi och annan psykologisk behandling utan också könshormondämpande behandling, så kallad kemisk kastration.”

Behandlingen för sexualbrottsdömda bygger enligt Kriminalvården på att man kan bygga ett förtroende mellan personalen och den intagne samt att den som behandlar försöker förstå den intagne. Kriminalvården skriver också att en meningsfull behandling kräver att den dömde är åtminstone lite motiverad samt att behandling som inte sker på rätt premisser riskerar att göra den dömde sämre av behandlingen.

Skulle någon komma på idén att tvinga fängelsedömda till att genomgå t ex en medicinsk behandling med dessa minst sagt oklara effekter på individen och för samhället i stort? Är ett fullskaligt experiment utan kända effekter verkligen en omdömesgill användning av skattepengar? Borde vi inte kräva av våra rättspolitiker att de utgår från den empiri som finns, och som dom som specialister på området borde känna till och förmedla, i stället för att bekymmerslöst rita kartor efter hur de tror att väljarna vill att de ska se ut snarare än efter vad vi vet om verkligheten?