Åklagaren och kriminologen Jonatan Meyer skriver den 9/6 på Svenska Dagbladets debattsida att regeringen borde lyssna på forskningen och hellre satsa resurser på proaktiv kriminalpolitik istället för att ägna reformutrymme åt längre strafftider. Justitieminister Beatrice Ask bemötte detta bland annat med att anklaga Meyer för att vara verklighetsfrämmande då han enligt henne saknar insikt i att brott måste leda till konsekvenser. Denna förmodat medvetna vantolkning av en kammaråklagares insikter beror förmodligen precis på det som Oisín Cantwell hävdade i Aftonbladet: Nämligen att justitieministern ”inte har några goda argument i sitt försvar av vår tids kriminalpolitik.”

 Än värre är den replik på Jonatan Meyers artikel som författats av Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg. Antingen förstår inte Öberg att skilja mellan kriminalvård i anstalt och frivård, eller så försöker han medvetet att föra läsarna bakom ljuset. Meyer ifrågasätter i sin artikel reformer för längre fängelsestraff och menar att resurser istället bör satsas på att utveckla evidensbaserade program för frivård och anstalt. Meyer skriver att två av tre som avtjänat ett ”straff på anstalt” återfaller i brott inom tre år. En korrekt siffra som är tagen direkt från den myndighet som ansvarar för statistiken på området, Brottsförebyggande rådet. Nils Öberg väljer dock att misstolka denna uppgift till ”återfall i Kriminalvård”, vilket har en betydligt bredare betydelse genom att, utöver just fängelsestraff, omfatta även frivården som generellt har klienter med lägre brottsbelastning. Därigenom kommer Öberg fram till en lägre återfallsfrekvens.

Både justitieminister Beatrice Ask och Nils Öberg deltog häromdagen i den inledande sessionen ”Researchers’ advice to policy” på den internationella konferensen ”The Stockholm Criminology Symposium”. De av forskningen väl underbyggda råd som gavs vid detta tillfälle verkar dock inte riktigt ha gått fram:

1. Vi människor har en hjärna som är under utveckling ända fram till 25-årsåldern. Det är området i pannloben, det vill säga där vår förmåga till riskbedömning och konsekvenstänkande finns, som blir färdigutvecklad sist. Det innebär att unga människor inte har förmågan att ansvara för sina handlingar i samma mån som fullvuxna. Det är bra att kriminalvården satsar på de unga, men vi bör i första hand vara restriktiva med att överhuvudtaget döma dem till fängelse.
2. Det är korrekt att människor som döms till fängelse ofta har en tung problematik i bagaget. Dock visar forskningen att ett avtjänat fängelsestraff lägger en stor sten ytterligare på bördan. Detta gäller särskilt de som döms till fängelse i unga år.
3. Svenska fängelser är förvisso bättre än fängelser i många andra länder. Det är dock en viktig insikt att det ofta inte är själva anstaltsvistelsen i sig som har störst betydelse för minskade livschanser för fängelsedömda. Det är den livssituation som fängelsedömda hamnar i efter ett avtjänat straff; brutna sociala band, ingen bostad och små chanser till en legal anställning, som utgör det största hindret mot återanpassning till ett laglydigt liv. I dagens värld där allt om oss finns spritt för evigt över internet är denna sistnämna skada dessutom större än någonsin.

Med detta sagt vill jag på förekommen anledning vara extra tydlig: Diskussionen handlar inte om att brott inte ska leda till konsekvenser eller att vi ska stänga alla fängelser. Den handlar om vilka framtida kriminalpolitiska reformer som bäst tar tillvara på medborgarnas intressen när det gäller att minska brottsligheten och värna och upprätta offer för brott. I den sistnämna gruppen finns för utom de direkta brottsoffren även barn och andra anhöriga till dem och till gärningspersonerna. Det finns mycket mer att diskutera när det gäller konsekvenser av brott än hur långa fängelsestraffen ska vara. Det är på tiden att våra rättspolitiker tar ansvar och sätter på sig ledartröjan för att utveckla rättspolitiken.

Jag vill avsluta med två budskap till Nils Öberg: Det är verklighetsfrämmande att inte inse att fängelsestraffet, sammantaget för den dömde, alltid för med sig negativa konsekvenser. Det är också så att vi har ett straffrättsligt system som bygger på att när människor begår vissa brott bör de sitta i fängelse. Det är inte, som Öberg skriver, vissa människor som begår brott som bör sitta i fängelse.

Meyer hänvisar i sin artikel till en debattartikel skriven av mig och Jerzy Sarnecki. Den finns här. En replik på denna från justitieminister Beatrice Ask finns här, och vår slutreplik här.