Valår och dåliga opinionssiffror är naturligtvis en grogrund för populistiska men illa genomtänkta reformförslag. En spektakulär men mycket tragisk historia om en f.d. polischef som begått grova brott, och med rätta skapat stor upprördhet hos allmänheten, exploateras nu av centerpartiet för att skapa lite uppmärksamhet kring partiet. Allianssamarbetet har annars inneburit att de övriga partierna i kartellen haft en mycket låg profil i kriminalpolitiken till förmån för moderaterna och deras justitieminister.

I dagens system är huvudregeln att den som dömts till mer än en månads fängelsestraff blir villkorligt frigiven efter två tredjedelar av straffet. Under den villkorliga frigivningen står den dömde under övervakning som ska utgöra både stöd och kontroll. Frivården ska genom praktisk hjälp samt motivations- och påverkansarbete bidra till att minska risken för återfall i brott.

Begår man nya brott under den villkorliga frigivningen kan denna förverkas och den återstående tiden av straffet avtjänas, inklusive ett nytt straff för det nya brottet, i fängelse.

Syftet med den villkorliga frigivningen är att på ett ordnat sätt kunna slussa ut den dömde och att återanpassa den som har suttit inlåst till ett liv utanför anstalten. Eftersom fängelsestraffet, paradoxalt nog, ökar risken för återfall i brottslighet, är åtgärder som syftar till att lindra denna effekt naturligtvis nödvändiga. Behandling under anstaltsvistelsen brukar motiveras med syftet att minska återfall.

Problemet för många av de behandlingar som genomförs i anstalt är att de uppvisar så blygsamma positiva resultat att de knappast uppväger de negativa effekterna av fängelsestraffet i sig.

Centerpartiet föreslår nu att den villkorliga frigivningen ska villkoras av huruvida den dömde har deltagit i olika behandlingsåtgärder eller inte. Deras rättspolitiske talesperson, Johan Linander, menar att detta kommer att motivera intagna att delta i behandling i fängelse. Problemet är att förslaget förmodligen är kontraproduktivt.

Vi vet för det första att behandling inte fungerar på individer som inte är motiverade till denna. Dåligt motiverade deltagare kan dessutom sabotera för de övriga som deltar i behandlingen. Vi vet också att den livssituation och miljö som fängelsevistelsen utgör kraftigt försämrar möjligheten till goda behandlingsresultat. För det tredje så vet vi att det är mycket viktigt med väl fungerande utslussningsåtgärder efter avtjänat fängelsestraff för att minska återfallsrisken.

Mot bakgrund av ovanstående är det en ganska enkel logisk slutsats att centerpartiets förslag, att fängelsedömda mot sin vilja ska tvingas delta i behandlingsprogram eller, för de som vägrar, fråntas möjligheten till den kontrollerade utslussning i samhället som den villkorliga frigivningen innebär, inte kommer att leda till att en minskad återfallsrisk. Hur mycket resurser vi än lägger på behandling i fängelse kommer anstaltsvistelsen aldrig att kunna utgöra en gynnsam miljö för effektiva behandlingsinsatser.

 Jag har ett bättre förslag: I stället för att slösa resurser på ineffektiva behandlingsåtgärder och längre anstaltstider borde vi ta intryck av den praktik av reparativ rättvisa (Restorative Justice) som växer fram i många andra länder. En praktik som i forskning visar sig både minska återfall i brottslighet och lidandet för brottsoffer. Omfördela i stället därför mer av resurserna till den del av straffet som sker under villkorlig frigivning. I stället för att villkora denna med att tvinga intagna till vård i anstalt bör man utarbeta individuella kontrakt med den dömde som innefattar de åtgärder, i förekommande fall t.ex. behandlingsprogram, som krävs för att i möjligaste mån undvika återfall i brottslighet. En sådan reform skulle ha en verklig och inte bara skenbar potential att minska återfallsrisken hos fängelsedömda.

Centerpartiets förslag att använda mer av skattefinansierade resurser till vård i anstalt alternativt längre inlåsning inom kriminalvården är ett slag i luften om syftet är att minska återfallsrisker. Möjligen tycker Johan Linander att det är väl använda pengar om det ger hans parti några fler röster i 2014 års ödesdigra val. Min inställning är dock att varje skattekrona ska användas så effektivt som möjligt för att minska återfall i brottslighet och därmed de kostnader denna utgör för samhället i stort samt för framtida offer och gärningspersoner såväl som deras anhöriga.